Queert värre? Nej bättre!

Publicerad 27.06.2016 kl. 12:01

Inget kan ge livet tillbaka åt de hbtq-personer som dödades i massakern i Orlando. Inget kan försvara eller släta över de övergrepp och hatbrott som sexuella minoriteter utsätts för dagligen världen över. Ändå är det hoppfullt att de senaste veckorna har bjudit på flera lokala ställningstaganden för hbtq-personers trygghet: Åbo Akademi sponsrar Turku Pride och Kimito kommun startar en ungdomsgrupp för sexuella minoriteter och könsminoriteter.

Det här är viktigt, främst för att det innebär stöd åt utsatta personer, men också för att det ger synlighet åt ett underbart sätt att leva: nämligen att vara queer (här använt i ordets bredaste betydelse, helt enkelt icke-straight).

Jag, som själv växte upp i Kimito, trodde att jag lärde känna min första homosexuella vän när jag var 19 och började studera i Åbo. Helt enkelt för att jag bara antog att jag själv och alla jag träffade under uppväxten var heterosexuella. Sedan visade det sig lyckligtvis att jag hade fel, och den upptäckten är bland det bästa som hänt mig.

Innan jag går in på varför vill jag slänga in en brasklapp: jag må vara queer i mina begär, men min könsidentitet överensstämmer med hur folk läser mig, och jag lever i en relation som passerar som heterosexuell i andras ögon. Det ger mig privilegiet att själv välja kampen, istället för att tvingas till den för att överleva. Det är en orättvisa som behöver tydliggöras.

Men nu till det fantastiska.
Sen jag insåg min queerhet har jag bland annat:

1) Blivit en bättre väninna. Tidigare styrdes jag av heteronormens idé om att kvinnor ska se varandra som konkurrenter i kampen om männens gunst, vilket gjorde att samtalen jag förde med kvinnliga vänner till stora delar handlade om att älta och analysera vad en viss kille månne menade när han sade en viss sak. Samtalen med killar handlade däremot om att försöka imponera. När jag började umgås i sammanhang där männens bekräftelse var ointressant blev jag mycket bättre på att prata med både män, kvinnor och transpersoner om saker som på riktigt är viktiga och roliga.

2) Blivit en bättre partner. Eftersom jag inte tog det för givet att leva med en man får våra könsskillnader aldrig motivera vem som oftare ringer föräldrarna, planerar middagen, kör bilen och så vidare. De gånger ojämställdhet ändå uppstår (för det gör det) behöver vi inte acceptera det, utan får helt enkelt ta oss i kragen och reda ut situationen som individer. På så vis löper vi båda mindre risk för att bli bittra.

3) Blivit en mer inkluderande medmänniska. När jag själv tänkte att jag hörde till normen tänkte jag lätt automatiskt att andra människor också gjorde det. Nu inspireras jag av hur många sätt det finns att organisera relationer och familjer på.

4) Blivit en mer nyfiken och skapande människa. Om jag inte visste det här om mig själv, vad annat finns det som jag inte vet? Hur mycket av världen ligger ännu osynlig för de flesta eftersom de stannat kvar innanför heteronormens bojor, och hur mycket vackert finns det då inte att utforska och skriva fram!

Denna lista kunde lätt ha varit längre och mer nyanserad – förstås finns det utmaningar med queerhet också, som med allt. Men eftersom sexuella minoriteter alltför ofta lyfts upp som ett ”problem” som måste lösas – också då det handlar om att trygga våra rättigheter – känns det den här gången viktigare att lyfta fram att det faktiskt är fantastiskt fint att vara queer. Så grattis, du som är det. Och du som inte är det – det är inte för sent!

Kolumnen publicerades i Åbo Underrättelser 18.6 2016.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver?

Feminist och skrivare.

Ofta arg, ofta glad.

Gillar dans, gladpunk, filosofi, estradpoesi, skrivhäng och prat.

Senaste kommentarer