Vi behöver solidaritet, inte slarv

Publicerad 25.04.2016 kl. 21:09

"Vi tänkte att arvodet skulle vara 200 euro" står det på skärmen, och jag får dra in naglarna för att inte genast knappa i väg ett "jag gör det!" Istället googlar jag frilansjournalistförbundets arvodeskriterier och ger mig in i mitt livs första löneförhandling, med skammen blossande på kinderna.

 

Positionen jag befinner mig i som frilansande kulturjournalist är privilegierad och utsatt samtidigt. Jag har förmånen att få erbjudanden som intresserar mig, men tackar oftast ja i ren panik snarare än med glädje. Orsaken är att arbetena oftast tar mer tid än vad lönen kompenserar för, och att hinna jobba ihop tillräckligt för att klara hyran är därför en ständig kamp mot kalendern.

 

I kolumnen "Duktiga flickor sänk era ambitioner" på Svenska Yles webb (17.4 2016) uttrycker kulturjournalisten Cecilia Floris frustration över att ständigt vara överarbetad. Rädslan för arbetslöshet gör det omöjligt att tacka nej till jobb, samtidigt som det inlärda kravet på att vara duktig gör det omöjligt att göra jobben halvdant. Hennes råd till andra i samma situation är att bara lägga ner hälften så mycket tid på varje uppdrag, och lita på att det är gott nog. En del av mig vill hålla med, en annan blir irriterad. Varför ska en människa göra en massa hafsjobb, istället för att jobben delas upp bland flera som kan göra dem ordentligt?

 

Ur ett nyliberalistiskt perspektiv är frilansare som jobbar mycket och hafsigt rena drömmen. Den som jobbar snabbt kan klara sig på lägre arvoden per text och därmed "producera mer kulturjournalistik" för pengarna. Problemet är bara att kulturjournalistiken blir närmast meningslös så fort den kvantifieras: vem vill läsa en ogenomtänkt essä, en intervju utan bakgrundsinfo eller en recension av en bok recensenten knappt hunnit läsa?

 

Ett annat problem med dagens system är att frilansare uppmanas bli varandras konkurrenter – om inte jag tackar ja till jobbet med den här lönen gör någon annan det istället. Gör jag ett halvdant jobb måste jag fortfarande signera texten med mitt namn, och därmed äventyra mina chanser att få jobb igen. Allt det här går tvärtemot poängen med en levande kulturjournalistik, för det krävs en mångfald av röster med olika perspektiv, inte en effektiv, likriktad kritikmaskin.

 

Så, min uppmaning till alla kulturfrilansare som brinner för sin bransch (vilket de flesta gör, få söker sig hit av andra orsaker) är istället denna: solidarisera er! Vägra gå med på att jobba för skräplöner, speciellt när det gäller dagstidningar eller institutioner. Det känns pinsamt och obekvämt att ställa krav, men tänk på att du inte gör det bara för dig själv, utan för alla aktörer på fältet. Åta er inte fler jobb än ni hinner med, tipsa om smarta kollegor istället. Skapa ett klimat där vi kan värna om vårt hantverk, istället för att massproducera billigt skit.

 

Det är obekvämt, men det är viktigt. Mitt livs första löneförhandling höjde arvodet med 150 procent.

 

Tidigare publicerad i Åbo Underrättelser 23.4 2016.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver?
Exakt. Bra att du gjorde text av dom här tankarna!
Hanna Sofia27.04.16 kl. 23:41
Tack <3
28.04.16 00:02

Feminist och skrivare.

Ofta arg, ofta glad.

Gillar dans, gladpunk, filosofi, estradpoesi, skrivhäng och prat.

Senaste kommentarer