Goda människor

Publicerad 19.08.2014 kl. 22:19

I ett hörspel av Tove Jansson, som jag älskade att lyssna på i bilen som barn, finns en scen där muminfamiljen av misstag fått tag på en massa guld. Eftersom de inte vet vad de ska göra med det skänker de guldet som presenter till alla i dalen, och förväntar sig att bli älskade. Istället möts det av djup sarkasm nästa gång som de knackar på filifjonkans dörr.

”Åh, mina välgörare, stig in, stig in. Jag är förstås SÅ tacksam.”

Sedan dess har ordet ”välgörare” aldrig riktigt slutat skära i mina öron.

Även om jag inte kan sluta tro på att en måste försöka göra gott.

 

Under mina lässtunder i sommar har jag bekantat mig med David, huvudpersonen i Nick Hornbys ”En god människa”. Han är surpuppan som genomgår ett spirituellt uppvaknande och ger bort sina barns leksaker, gör ett soppkök av söndagsmiddagen och låter en hemlös ungdom flytta in. Allt för att göra gott. För att göra världen bättre.

Föga förväntat går det illa. Inte med världen, den blir faktiskt lite bättre på sina håll, men hans familj lider eftersom hans gränslösa välvilja mot alla andra kör över deras trygghet och bekvämlighet.

Bokens slutsats, som jag läser den, blir att vi måste prioritera våra närstående högre än alla främlingar vi vill hjälpa. Vi får inte bli blinda för hur vi behandlar dem som älskar oss mest.

Jag förstår tanken på sätt och vis, men det farliga är att den lätt kan användas som samvetsdövande medel, och lägga sig i vägen för att vi ska åstadkomma något alls.

 

Som i en ledare i Svenska Dagbladet (9.8.2014), där Alice Teodorescu skriver apropå debatten kring invandring att det jämlika välfärdssamhälle som Sverige (jämfört med många andra länder i världen) utgör kommer till priset av att invandringen är begränsad. Trots att Teodorescu själv säger sig vara för fri invandring varnar hon för att ett öppnare samhälle samtidigt skulle leda till att skyddsmaskorna i det svenska välfärdsnätet glesnar, och var och en blir sin egen lyckas smed.

Även om hon på sätt och vis har en poäng finns det något konstigt i det här uttalandet. Jag tycker det är att göra våld på ordet ”jämlik” när det används för att beskriva ett samhälle som existerar endast tack vare att andra människor stängs ute från det.

 

Vem är en välgörare? Den som uppifrån en högre position vill dela med sig av sina godbitar till mindre bemedlade, utan att för den skull se dem som likar, utan tvärtom som lägre stående som behöver räddas.

Vem gör gott? Den som, i likhet med vad jag tänker att Hornbys bok kan säga, ser till att värna om sina närstående, utan att för den skull isolera sig i ett tryggt fort. Istället måste vi ideligen utmana vår egen bekvämlighet, och ständigt inkludera fler och fler människor i det som vi uppfattar som vårt ”vi”. Jag tror nämligen inte att det finns något som en enskilt god människa, godheten finns bara i det samhälle vi kan skapa tillsammans.

 

Vi får inte för en sekund tro att vi har ensamrätt till vårt ”jämlika” samhälle bara för att vi råkar vara födda i det här landet. Vi har inte gjort ett dugg för att förtjäna det.

Det vi förtjänar är rätten att fortsätta kämpa tillsammans.

 

(Publicerad i Åbo Underrättelser lördagen den 16 juli 2014)

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver?

Feminist och skrivare.

Ofta arg, ofta glad.

Gillar dans, gladpunk, filosofi, estradpoesi, skrivhäng och prat.

Senaste kommentarer