"Vartenda knytt har rätt att vara ilsket" - Tal till Tove Jansson

Publicerad 11.08.2014 kl. 12:04

”Hemulen blev röd i ansiktet. Man skämtar inte med vetenskapen, sa han. Adjö.”
Det har vetenskapats en hel del om Tove Janssons tavlor och böcker. Det har sprungits i hennes fotspår, det har sammanställts utvecklingslinjer, dragits paralleller och analyserats.
Att tala om Tove är att förhålla sig till en enorm bank av redan sagt och redan skrivet.

Och ändå kan jag inte säga ett ord om henne utan att samtidigt känna att jag talar om mig själv. Så intimt har hennes livsgärning influerat mitt liv. Från smeknamnet ”skrutt”, som min pappa kallat mig sedan jag föddes, till mina framtidsdrömmar som innehåller såväl ateljéer som ensliga kobbar.

Jag tänker bryta mot hemulens ord. Jag tänker skämta med vetenskapen och låta bli att teckna en analytisk biografi.
Istället tänker jag utnyttja dagen innan Tove Janssons hundraårsdag till att hålla ett tal.
Från ett skrutt till ett annat.

Kära Tove.

Ärligt talat hatar jag att du är så aktuell just nu. 100 år efter din födelse skyms Europa av liknande skuggor som dem som fick dig att skapa mumintrollen från första början.
Jag önskar jag kunde ägna det här talet enbart åt nostalgiska betraktelser.

Jag skulle vilja titta på tecknade muminserier på tv i pyjamas före frukost. Sitta i bilen med min familj och prata i kör med replikerna som Birgitta Ulfsson, Lasse Pöysty och de andra skådespelarna på hörspelskasetten säger. Sjunga med i klippdassens sång (”Vad konstiga somliga är...”), och Psykofnattvisan full av freudianska termer som jag inte fattar ett ord av.
Lyssna medan pappa läser tecknade muminserier högt för oss. Skratta ihjäl mig åt ”Sniffs badort” och ”Snorkfröken i rokoko”.
Läsa min lillebrors mumin-fanfiction som sprang fram efter att han läst ”Trollkarlens hatt” fler gånger än den totala mängden böcker han läst i sitt liv (han kom sedermera igenom studentskrivningen i franska tack vare att han läst ”Trollkarlens hatt” på franska och lärt sig en lång och svår mening utantill).

Men om jag bara grottar ner mig i barndomsmys gömmer jag mycket av det mest angelägna i ditt konstnärsskap.
Att det är en motståndsrörelse. Mot krig, mot fascism, mot patriarkatet. Och att det blev så för att det måste. För att världen stod i lågor när du var lika gammal som jag.

Du genomskådade kriget redan som 27-åring. I ett brev år 1941 skriver du: ”Hela männens lojalt sammanhållna och skyddande piedestal av privilegier, deras svagheter, oantastliga och säkrade av slagord, hela inkonsekvensen och hela den charmfulla hänsynslösheten i deras skrå av pojkar som gör sig gällande utan ett skrå av nyanser och slår på stortrumma från morgon till kväll. [...] Männens krig!”
Jag bläddrar genom nyhetssajter på nätet år 2014 och fortfarande är det män som slår på stortrumma världen över. Antingen ekonomiskt, politiskt, eller med bomber som trumpinnar.

Jag tittar på muminpappan i sin höga hatt.
En karikatyr över en patriarkal familjefar på sätt och vis, men också mycket mer än så. En barnslig, självisk, äventyrslysten, älskande och beskyddande stornäst liten figur som personifierar problemet och lösningen till många av världens tragedier: mansrollen och de egenskaper som förknippas med den.
Våld och styrka värderas högre än omtanke. Det syns i löner, på tidningssidor och i hur samhället är strukturerat.
Som motpart har vi muminmammor med de egenskaper du benämner kvinnliga. Som tröstar, beundrar, underkastar, ger upp sig själv. Som är snälla och vårdande medan hemskheterna pågår, i hopp om att de ska blåsa förbi. Det är bara att de inte gör det.

För dig tog sig kriget uttryck i beslutet att inte föda barn, inte ”skänka fosterlandet kanonföda”. Du ville inte heller gifta dig, eftersom du insåg att det antingen skulle göra dig till en dålig målare eller till en dålig fru.
”Kan vi inte bara få vara tillsammans utan att göra anspråk på varandras arbeten, liv och idéer, fortsätta vara fria människor utan att någon av oss behöver underkasta sig?”, skrev du. Själv sitter jag med en förlovningsring på fingret men håller ändå med dig om att traditionella könsroller ligger bakom mer av världens elände än vi vill tro.

Det behöver inte uttalat vara så att den ena krigar och den andra tröstar just i parförhållanden, men ser vi till världen i stort har vi ett system där de som kan ägna dagarna åt att kriga - eller administrera krigen - har möjligheten till det eftersom andra samhällsklasser gör vårdandet, tröstandet, matproduktionen och klädsömnaden för dem.
I din relationsvision finns ett frö till en värld där människor tar hand om varandra utan för den skull offras. Ditt konstnärsskap rymmer allehanda mer och mindre omaka familjekonstellationer som på något sätt ändå kommer överens.
Inte helt och hållet, du målar inga utopier, men där finns ändå ett frö till en dröm om hurudan världen skulle kunna vara.

Att du överhuvudtaget kom till att skapa den kulturskatt som ger hela Svenskfinland en identitetskänsla är beroende av att du gjorde den här insikten.

Att du tog dig rätten och platsen att inte bara vårda utan också skapa, något som inte alls sågs på med blida ögon under din livstid.
Det samma gäller ditt val av en kvinnlig livskamrat, något som lyfts fram som en pikant detalj idag, men som de facto fortfarande var en olaglig handling när det skedde.

Vi glömmer så lätt, vi moderna människor. Fnattar runt som råddjur utan längre perspektiv än vår egen knappsamling. Vi njuter av trösten och myset som din muminvärld skänker, men glömmer att se oss omkring och fråga varför vi nöjer oss med blotta drömmar. Nu menar jag inte att vi istället borde vara slagna av panik. Själv hämtar jag ofta styrka i muminmammans ord ”Något fruktansvärt kommer att hända, och just därför är jag alldeles lugn”, och i berättelsen om filifjonkan som ägnar sitt liv åt att vara livrädd för katastrofer och blir lugn först när den inträffat. Jag menar inte heller att vi ska känna ett uppfordrande världsförbättrartvång: ”Pliktkänslor är bara hämningar”, som muminpappan säger, men det finns något däremellan.

Dina texter läses ofta som att de idealiserar eskapism och obryddhet - som i visan om mumintrollet där han väljer att ligga i gräset istället för att fundera – men i min läsning är lugnet i sig en motståndshandling. Ett motstånd mot att verka i världen på våldets och patriarkatets premisser.Ditt exlibris var ”Arbeta och älska”. Det skriker inte direkt oengagerad. Tvärtom säger du att ”Vartenda knytt har rätt att vara ilsket”. Och det måste vi nog vara, för att få något till stånd.

Jag hade tänkt att det här talet skulle innehålla berättelser om hur jag tapetserar köksskåpen i min första studentlägenhet med muminbilder och stjäl en muminplansch från universitetets kursbibliotek. Om att stå på klipporna vid sommarstället på Kumlinge medan vågorna och regnet piskar, och med hela kroppen känna samhörighet med muminpappans stormfascination. Om all styrka jag fått av att läsa om ditt liv, hur det hjälpt mig att börja förstå mitt eget. Men nu blev det så här. Och det är lika mycket en del av dig och mig som av alla oss som önskar oss en fredligare värld.
Teaterråttan Emma sjunger: ”Jag vet att ni är rädda och jag vet att ni är små, men ni ska äntligen se det som det är: det blir aldrig värre än så här.”
Dags att vägra våldet. Det vore en värdig födelsedagspresent till dig Tove.

Publicerad i Nya Åland den 8 augusti 2014.

 

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver?
åhhh det här är så bra! du är så bra!
ida11.08.14 kl. 23:47
tack, härliga du!
19.08.14 22:18
Fantastiskt bra skrivet! Tack!
Helena19.04.15 kl. 00:17

Feminist och skrivare.

Ofta arg, ofta glad.

Gillar dans, gladpunk, filosofi, estradpoesi, skrivhäng och prat.

Senaste kommentarer