Vad jag inte är

Publicerad 21.07.2014 kl. 14:06

Du antar troligen att jag är straight.

Du har goda grunder.

Du ser ringen på mitt finger, ser ringen på handen som jag håller i när jag går längs gatan, och gör tolkningen: Hon och han. Ihop.

Jag opponerar mig inte.

Ser du ännu längre, bakåt i tiden, blir dina argument för min straighthet bara starkare. Du ser raden av partners, den är inte lång. Jag är en seg och monogam jävel.

Om du granskar dessa kärlekar anatomiskt blir det snabbt tydligt att de kan klumpas ihop under en rubrik: Män.

Inte ens om du lyckas backa ännu mer, och lyssna på mig som ung tonåring, prata i telefon med min vän, behöver bilden rubbas. Vi pratar om pojkar. Pojkar som vi är kära i. Eller är vi?

Det är nu vi börjar komma in på områden som du faktiskt inte kan se.

Du kan inte se samma tonårsflicka ligga vaken om nätterna och fundera över vem det är okej att tycka om. Över att tydligt känna attraktionen för flickor, år ut och år in, men också känna rädslan för stigma. Därför tacksamt klamra sig fast vid de attraktionskänslor till pojkar som ”lyckligtvis” också finns där. Fatta ett mycket tydligt beslut väldigt ung: Jag ska vara straight.

Det var ingen som personligen tvingade mig. Det var ett resultat av effektiv heteronormativitet i min omgivning. Och med tiden tänkte jag mindre på det, jag var ihop med en man som jag gillade. Allt kändes bra.

Paradoxalt nog är det nu, när jag är förlovad och ämnar tillbringa resten av mitt liv med en man, som de här känslorna börjat skava värre och värre. Om det går som jag hoppas och relationen håller kommer jag att leva och dö med straight-masken stadigt fastklistrad över ansiktet.

Är det ett problem? Ja.

För jag är inte straight.

Jag blir attraherad av kvinnor och andra icke-män i precis samma utsträckning som tidigare. Jag är fortfarande en monogam jävel och jag älskar min man, men det smärtar mig ofantligt att vårt liv får en massa privilegier som vi inte har förtjänat.

Det smärtar mig när folk talar till mig om hbtq-personer som ”de andra”. När folk har svårt att förstå varför vi väljer att vänta med att gifta oss tills den könsneutrala äktenskapslagen trätt i kraft. När folk är okej med att vi kysser varandra offentligt, medan andra par får utstå blickar och våld.

Det smärtar mig att upprätthålla heteronormen som gör så mycket skada.

Jag tror inte jag är ensam. Vi är många som älskar människor av motsatt kön utan att för den skull vara straighta. Som inte är antingen eller utan finns där på skalan.

Mitt liv har blivit mycket bättre sedan jag erkände det här för mig själv. Jag insåg hur starkt mina undertryckta känslor tidigare hämmat mig också på vänskapsplanet. Hur mycket mitt liv har begränsats av att jag en gång i tiden kände mig tvingad att välja. Hur mycket heteronormen skadat också mig.

Det får vara slut nu, tycker jag. Vi måste ut ur illusionen.

Första steget är att sluta anta att vi vet ”vad” alla är. Andra steget är att sluta behöva veta, och istället värna om att folk behandlar varandra med respekt i alla situationer.

Det önskar jag mig, så här på Ålands första pride. Vi ses i paraden!

(Publicerad i Nya Åland 18.7.2014)

Bilden är ritad av den fantastiska Ida.

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver?
duuu är fantastisk ylva! om du var här eller jag där skulle jag kasta konfetti över dig och ge dig en jordgubbstårta
ida21.07.14 kl. 23:15
tack finaste, och själv är du! jag saknar dig!
22.07.14 00:26
Tack för denna text! Du har satt ord på det jag aldrig kunnat beskriva! Hur har inte heteronormen skränkt in även mitt sociala liv...
Bi-man i långvarigt heteroförhållande28.07.14 kl. 12:54
Tack för din kommentar, det värmer! Kan bara hoppas att skrivande och pratande om detta är ett litet steg på rätt väg..!
19.08.14 22:17

Feminist och skrivare.

Ofta arg, ofta glad.

Gillar dans, gladpunk, filosofi, estradpoesi, skrivhäng och prat.

Senaste kommentarer