på hjul

Publicerad 23.06.2014 kl. 21:26

Skrev en ÅU-kolumn förra veckan. Eftersom den inte går att läsa på nätet, klistrar jag in den här. Den handlar om att åka longboard. Och att leka. Bilden längst ner är tagen av Charlotta Rosenberg.

 

Jag fyllde 25 förra veckan. Min trolovade gav mig en longboard.

Det var ingen större överraskning, jag hade önskat mig det. En tidig ålderskris, kan en tänka. Vid 50 blir det en motorcykel.

Nu tillbringar jag kvällarna, efter att i åtta timmar ha iklätt mig rollen som vuxen yrkesutövare, med att kaska av och an på den tommaste och plattaste gatan jag lyckats hitta i Mariehamn. Turkos hjälm på huvudet, stor tröja, lösa byxor och handledsskydd som väcker associationer till mycket högre hastigheter än de jag stapplar fram i.

 

Precis i linje med ålderskristeorin känner jag mig rätt löjlig. För att se bra ut på en longboard krävs färre skydd, bättre sittande kläder, mindre snubbel. Tänk om någon jag möter i jobbet ser mig nu? Hur ska jag kunna bevara min värdighet som journalist om jag rumlar runt som en tioåring i gatubilden?

Vem som helst kan ju se att jag inte är bra på det här. Jag bara leker.

 

Pinsamheten utkristalliserar sig i två tankar: 1) Jag är inte så bra på att åka longboard. 2) Det finns inget yttre mål med den här aktiviteten. Jag longboardar inte för att ta mig någonstans. Jag longboardar inte för att tjäna pengar på det. Jag longboardar inte för att göra det till en cool detalj i min personlighet (jag trodde jag gjorde det, men efter att ha känt mig fruktansvärt ocool under mina åk har jag förkastat det motivet).

 

Sanningen att säga longboardar jag främst för att det inte finns någon större poäng med att longboarda. Det är att sparka sig runt på en bräda med fyra hjul. Det går inte att ta sig fram lika snabbt som med en cykel. Det går inte att göra häftiga trick som med en skejtboard.

Longboarding – som jag praktiserar det – går helt enkelt inte att beskriva utgående från en nyttighetsprincip. Det fyller en funktion enbart i sig själv, i att det är roligt att utmana mod och balanssinne. Jag känner mig glad, men inte duktig, när jag gör det. Och jag märker hur ovan jag är vid det.

 

Inte nog med att skol- och arbetslivet blir alltmer specialiserat – jag märker samma trend också bland hobbyn. Åldern då det var okej att rita, dansa och sjunga bara för att det var skoj har för länge sedan skuffats undan av en tid då jag delar upp mig själv och mina vänner i fack: hen är den som sjunger i kör, hen är den som målar, hen är den som spelar handboll.

Själv brukar jag vara den som skriver, det känner jag mig tillräckligt trygg i för att rättfärdiga inför mig själv. Jag vågar säga att jag leker när jag skriver, men paradoxalt nog just för att det inte bara är en lek. Det är samtidigt ett uttryck, ett förmedlande.

 

Longboarding, å andra sidan, säger ingenting. Är det då något att uppmuntra? Finns det inte tillräckligt med tomhet och meningslöshet i världen ändå? Grejen är bara den att onyttighet och meningslöshet inte är samma sak. Vi har bara blivit hjärntvättade av ett samhälle som likställer lönearbete med människovärde.

 

Longboarding må vara en lek utan nytta. Men just i det öppnar sig ett nu, en närvaro som är omöjlig att uppnå när en egentligen strävar efter något annat.

 

På brädan är jag inte på väg någonstans. Utom över nästa spricka i asfalten.

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver?

Feminist och skrivare.

Ofta arg, ofta glad.

Gillar dans, gladpunk, filosofi, estradpoesi, skrivhäng och prat.

Senaste kommentarer