här p.g.a. medelklassbakgrund

Publicerad 13.05.2014 kl. 21:33

Sitter en halv meter från ett enormt fönster. På andra sidan fönstret finns vatten, öar, och en gyllene kvällssol. Stämningen runtom mig är rätt lugn, inte sådär Sverigebåtsangstig som den brukar, men så är det ju tisdag också. Inte högsäsong för partykryssare.

I morgon ska jag göra min första arbetsdag på ett jobb som handlar om att rapportera om ett örike som jag knappt känner till. Liksom många gånger tidigare sitter jag och funderar över varför jag alltid åtar mig arbeten som jag egentligen inte är kvalificerad för. Samtidigt vet jag att det är en lyx i sig, att lyckas väcka förtroende. Det är inte alla förunnat, tvärtom finns det de som är i diametralt motsatt situation, med kvalifikationer men inget förtroende. Jag hade inte nått den här positionen om jag inte hade erbjudits chans på chans att öva upp mitt självförtroende. Med det inte sagt att jag inte ansträngt mig i de jobb jag haft, men att jag överhuvudtaget fått en chans att anstränga sig handlar inte om min egen inneboende awesomehet.

Det att jag nu sitter i en snurrstol på en fartyg på väg mot ett jobb som kulturredaktör på en lokaltidning hade inte hänt om inte jag haft möjlighet att skaffa mig journalistisk erfarenhet på en annan fin lokaltidning under många somrar. Och där hade jag knappast hamnat om jag inte hade kunnat uppvisa ännu tidigare journalistisk erfarenhet som jag fick genom att skriva i den ännu lokalare lokaltidingen på min hemort, och som juniorreporter för den stora svenskspråkiga tidningen under gymnasieåren. Och där hade jag knappast fått skriva om inte föräldrar och lärare uppmuntrat mig. Överhuvudtaget att någon föreslog det, att någon visade på möjligheten, var helt avgörande. Jag hade inte kunnat veta att det är okej att ta för sig av världen om inte någon först gett mig skeden att äta med.

När det talas om hur Finland är ett land där alla har lika möjligheter att bli det en vill känner jag mig alltid något uppgiven. Jag själv är ett exempel på att det inte stämmer. Jag känner så många kloka och talangfulla personer som inte fått samma möjligheter att ta plats på arbetsmarknaden som jag, och det är inte rättvist. Det behöver aldrig vara för sent, det är sant, men vi måste bli bättre på att skapa samhällstrukturer där inte bara de som kommer från ett bildningsivrande hem ska ha möjlighet att i tid få in en fot i den bransch en vill jobba i, så en inte sedan behöver sitta kallsvettig och arbetserfarenhetslös när slutet på studietiden närmar sig. "Bildning" ska här förstås väldigt brett, och inte enbart akademiskt - jag syftar också på att de som kommer från hem där föräldrarna uppmuntrat till praktiskt arbete har en fördel när det gäller att få in foten i sådana branscher. Men vad händer om en inte trivs i/passar för den bransch en uppmuntrats till? Eller om en inte uppmuntrats till något alls?

Vi kan inte kalla Finland för ett klasslöst samhälle så länge ens utgångsläge tillåts styra i så här hög grad. Jag är tacksam över att ha möjlighet att få arbeta med något som intresserar (och skrämmer) mig, men samtidigt skamsen eftersom jag vet att den möjligheten inte är alla förunnad. 

Jag vill att vi ska ändra på det här, okej? Tips på hur mottages med tacksamhet. Rösta vänsterut är en bra början.

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver?
Vi behöver berättelser om och framför allt av människor som utmanar och nyanserar bliden av det klasslösa, glada samhället där var och en är sin egen lyckas smed. De berättelserna är få, därför att få personer i kategorin arbetarklass eller socialgrupp 3 formulerar dem i nåt offentligt forum (jag hade först satt citattecken kring de båda kategorierna men tog bort dem - men det finns en svag punkt i vem som definierar vem och vad denna icke-medelklass är). Jag brukar läsa lite Alakoski, Lundberg, Linderborg, Rosenlund för att påminna mig själv vid behov.

Jag är också medelklass idag, jag har verktygen, jag har gjort den där klassresan som så många andra. Det förvirrar mig ibland. Men jag vet var jag kommer ifrån. Ja, jag håller också på att rösta vänster, definitivt. Det som möjligen skulle vara mer upprörande än att komma ut som homosexuell i Österbotten skulle vara att komma ut som socialist. Tanken roar mig nåt oerhört.

Lycka till med jobbet! Var snäll med dig själv. Det blir nog bra det där.
HQ14.05.14 kl. 08:41
Tack för kommentaren! Jag håller absolut med dig om att det är berättelser vi behöver! Och för att de ska komma fram gäller de för personer som "alltid annars får tala" (d.v.s. privilegierade medelklasspersoner dit jag även räknar mig själv) också förstår att kliva åt sidan och ge utrymme. Eller åtminstone använda det utrymme vi har till att säga vettiga saker, och påpeka vår egen plats i strukturerna. Det jag känner att jag måste akta mig för är att sitta och voja mig och skämmas över min medelklassighet - det i sig hjälper ju ingen. Håller med dig om att författarna du nämner är verkligt bra när det gäller att få perspektiv. Har inte läst hela Lindeborgs bok ännu, men de andra uppskattar jag verkligen! Roas också av tanken att det faktiskt skulle vara mer chockerande att vara socialist i Österbotten än att vara gay. Jag har funderat mycket kring ordvalen när det gäller politisk inriktning: socialist, vänster, kommunist, marxist... alla av orden är laddade med så många konnotationer som är både rätt och fel (i alla fall för mig). Oftast brukar jag säga "vänster", men det känns onödigt partipolitiskt. "Socialist" är kanske det bästa. Tror jag ska gå in för det!
15.05.14 17:03
hördu, struntprat är det att du inte är kvalificerad för det som du ska jobba med! du kommer klara det galant.
nanó14.05.14 kl. 17:04
Tack ska du ha! Min oro över bristande kvalifikationer rör främst min lokalkännedom, men det är bara att lära sig. De två första dagarna har i alla fall gått bra!
15.05.14 16:56

Feminist och skrivare.

Ofta arg, ofta glad.

Gillar dans, gladpunk, filosofi, estradpoesi, skrivhäng och prat.

Senaste kommentarer