skärpning

Jag har varit tyst här och det stör mig lite. Orsaken är rätt enkel, den kan sammanfattas:

        

 

 

 

Beklagar bildkvalitén. Inte så mycket egentligen, men mer för sakens skull. Jag äger varken samrtphone eller kamera, så det blir vad min icke-smarta telefon klarar av. 

Jag har alltså kört flyttlass, burit lådor och jobbat. Och det är ju inte som om feministiska frågor inte skulle ha väckts i de sammanhangen, men jag har inte haft tid och energi att skriva ner dem. Det stör mig lite eftersom jag inte vill att det ska gå så - att faktumet att jag har ett arbete ska göra att jag segar in i någon sorts lunk där politiska frågor inte längre berör mig eftersom jag har "mitt på det torra" så länge jag levererar kulturnotiser innan deadline. Nej tack, skärpning ska det bli!

Fast just nu sitter jag i ett tåg på väg på läkarundersökning till Åbo, så tankarna är mer personliga än poltiska. Men jag kommer igen!

 

Tills vidare rekommenderar jag att ni hänger på hej.blekk.se och läser allt Michaela skriver. Till exempel inlägget om varför feminism är antikapitalism är otroligt bra och viktigt och borde läsas av ALLA.

Publicerad 11.06.2014 kl. 12:13

flytt

Människor copar med flytt på olika sätt.

Jag gör det genom att dricka upp ouzon i kylskåpet och titta på Sex & the City. Det låter som något en kunde göra pseudofreudianska analyser av.

Men jag är främst nostalgisk.

Det personliga är politiskt o.s.v., också ens val av underhållning förstås. Men, för att än en gång hänvisa till Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö: "Man måste för fan prioritera!"

Klockan är 23.18 och det går att sitta på balkongen i t-skjorta. 

Publicerad 24.05.2014 kl. 23:14

övertid

I dag lämnade jag jobbet bara typ en kvart för sent. Rekord. Tidigare har det handlat om 1,5 h-30 min övertid varje dag. Nu lät jag bli att skriva två kortisar jag egentligen tänkt fixa till morgondagens tidning eftersom jag inte hann. Och det är okej, det handlade inte om världsomvälvande saker. Men hjälp vad det är svårt att låta bli att fullfölja det en planerat "bara för att" det kanske hade blivit en liite liite bättre tidning i så fall.

Då jag kom hem diskade jag hysteriskt eftersom jag kände mig så onyttig. 

Varifrån kommer den här arbetsmoralen som varken har huvud eller fötter? Varför tror jag alla ska hata mig bara för att jag inte ger 200% varje dag? En synnerligen dålig inställning att ha på en dagstidning, där dagens tidning ändå bara är gamla nyheter. Där man alltid hade kunnat göra ännu lite mer - för nästa dag är det för sent.

Å andra sidan: Jag klarade av att gå hem i dag. I tid. Och jag tror inte det dödar någon. Jag tror inte ens att morgondagens uppslag blir jättemycket sämre än det hade kunnat vara.

Jag måste bara låta den här obehagliga känslan av att ha prioriterat min integritet framom martyrrollen ha sin gång genom min kropp. Vänja mig vid tanken om att min egen tid har ett värde.

Jag har tillbringat så väldigt många år med att tänka att den inte har det.

Publicerad 21.05.2014 kl. 18:12

and the rest is drag

Helgen har till stora delar handlat om sång. Inte av mig, men av andra, sådana som kan sjunga (och ja, ja, jag vill inte säga emot den fantastiska tesen om att "alla egentligen kan sjunga", det är ju härligt om det är sant. Men jag har inte lärt mig). Helgen har också handlat om långa prat vid diverse bord, frukostbord och middagsbord. Många av samtalen har handlat om drag (as in dragkings och dragqueens), eftersom det blev aktuellt i flera former under helgen.

Det har varit högtlidligheter, och högtidligheter innebär alltid festkläder. Och aldrig är tygbitar så könade som när de ska uppfylla vissa klädkoder. Klänning, frack, högklackat, skjorta. Ett barn kan kombinera "rätt" plagg med "rätt" kropp, bara för att vi är så indoktrinerade. De som inte känner sig bekväma förväntas bita ihop, för det är ju viktigt att hålla på traditioner.

Vad är det den här traditionen på riktigt gör? Delar upp oss i två fållor vid festliga tillfällen: vissa ska glittra och visa hud (men lagom mycket och på lagom ställen) andra ska se uniformsaktiga och maktingivande ut. Precis som i fallet med nagellack, smink och annat pynt är min poäng här inte att det ena skulle vara rätt medan det andra är fel. Jag kommer ihåg min Gamlas dans i gymnasiet - hur jag längtade efter att få ha på mig en balklänning, klä ut mig till sagoprinsessa. Och det var kul, jag kände mig fin. Men jag minns också första gången jag gick på fest i kostym istället för klänning - friheten, queerheten - jag kände mig fin på ett helt annat sätt.

Det har sagts väldigt enkelt av RuPaul: "We're born naked and the rest is drag". Eftersom en ändå måste ha kläder på sig varje dag är det bäst att göra det roligaste av det, klä sig i kjol när det känns så och i byxor eller något annat när det känns bättre. Respekt för traditioner kan jag förstå i form av att en kan försöka klä sig helt och rent när det är högtidligt, inte provocera genom söndiga jeans eller bikini på banketten - MEN det som gör mig upprörd är när folk provoceras av någon som klätt sig hur festligt som helst, men i en kod som upplevs vara felkönad. Det är rädslan för det okända, förstås, och skräcken över att inte lyckas placera folk i heteronormativa fack. Men varför behöver det vara så skrämmande? Kläder är tyg.

Den som bryter koder har redan satt sig själv på spel, det bör mötas med enbart respekt. Jag är så stolt över alla härliga människor jag känner som vågar utmana det här. Ju fler vi är som slutar stirra oss blinda på klädbutikernas tvåkönsuppdelning, ju friare är vi att experimentera helt hur vi vill. Högklackat och läppstift den ena dagen. Fluga och skjorta den andra. Eller varför inte en blandning av båda?

                 

Publicerad 18.05.2014 kl. 08:31

avskavt nagellack

Två arbetsdagar är avklarade, och allra mest känns det bra. Inte att jag jobbade flera timmar övertid första dagen, det känns som en farlig vana att odla, men det hade sin förklaring i att jag var otroligt trött i skallen av sömnbrist och alla nya intryck, och således skrev som en berusad snigel.

Min ankomst till det nya hemmet gick bra, trots den obekväma tidtabellen. Lite över ett på natten var färjan i hamn, en knapp halvtimme senare körde jag in i min nya hemstad precis i samma ögonblick som Bruce Springsteen sjöng "they brought dead to my home town" i bilens cd-spelare. Vet inte om det är jag eller Mariehamn som ska akta sig.

För övrigt anser jag att vi bör prata om nagellack. Eller vi "bör" väl ingenting, men jag tänkte fundera kring det. Jag använde aldrig nagellack tidigare, av ren lathet, men har under detta år inspirerats av min härliga kämppis, och fått smak för att måla mina fingrar i så skrikiga som möjligt. Mitt problem är att mina fingernaglar tycks vara närmast nagellacksavstötande. Det skavs av direkt, oberoende av hur många lager jag lackar. Antagligen beror det på lackens kvalitet, och skulle säkert kunna åtgärdas och yada yada, men det var inte det jag tänkte prata om nu (även om jag förstås tar emot tips), utan om känslan av att alltid vandra runt med till hälften avskavt nagellack. För jag kommer mig aldrig för att använda aceton (trots att min pappa - i sin stora humor - gav mig en flaska i julklapp).

Att gå runt med avskavt nagellack när en samtidigt önskar bli tagen på allvar är inte alltid en lyckad kombination. Det ser slarvigt ut, har jag fått höra, fult, och på något sätt "billigt". Lite samma effekt som om en låter ofärgat hår växa ut, så det bildas en ful utväxt i kontrast till resten av håret. Eller om ens smink kluddas ut.

Den här skamkänslan som jag ibland kan känna inför mina till-hälften-turkos-eller-rosaglittrande naglar försöker jag aktivt göra mig av med. Det är ju ingen som på riktigt tror att ens grälla nagelfärg/färgade hår/svartmålade ögon är något naturligt. (Vad det nu sen skulle betyda.) Det är ju bara roliga masker alltihopa, små attribut som gör tillvaron trevligare. Varför skulle en då behöva skämmas för att konstruktionen blir synlig?

I Sara Stridsbegrs Drömfakulteten säger Valerie Solanas att det är en politisk handling att ha läppstiftet bredvid munnen. Mary och Lovely i Sanne Näslings Kapitulera omedelbart eller dö har en liknande inställning till läppstift, men blir å andra sidan deprimerade av avskavt nagellack (eller Lovely blir det, i alla fall). 

Jag tycker avskavt nagellack kan vara en politisk handling precis lika väl som utsmetat läppstift eller ofärgat hår. Eller slarvigt radade/orakade ben, för den delen. Jag tycker en ska pynta och experimentera med sin kropp precis så mycket som en vill, men en ska inte behöva prestera en perfekt yta hela tiden bara för att en valt att pynta sig.

Därför tänker jag inte skämmas för mitt ständigt flagande nagellack. Jag tänker bära det med stolthet. Och allra mest därför att jag är så ohyggligt lat när det kommer till sysselsättningar som att ta bort nagellack (eller raka benen...)

 

Yep, det är Reality Bites på gång på datorn. Hade faktiskt inte sett den förut, men är nu barnsligt förtjust. Töntig och underbar. Tack för mig.

Publicerad 15.05.2014 kl. 19:25

här p.g.a. medelklassbakgrund

Sitter en halv meter från ett enormt fönster. På andra sidan fönstret finns vatten, öar, och en gyllene kvällssol. Stämningen runtom mig är rätt lugn, inte sådär Sverigebåtsangstig som den brukar, men så är det ju tisdag också. Inte högsäsong för partykryssare.

I morgon ska jag göra min första arbetsdag på ett jobb som handlar om att rapportera om ett örike som jag knappt känner till. Liksom många gånger tidigare sitter jag och funderar över varför jag alltid åtar mig arbeten som jag egentligen inte är kvalificerad för. Samtidigt vet jag att det är en lyx i sig, att lyckas väcka förtroende. Det är inte alla förunnat, tvärtom finns det de som är i diametralt motsatt situation, med kvalifikationer men inget förtroende. Jag hade inte nått den här positionen om jag inte hade erbjudits chans på chans att öva upp mitt självförtroende. Med det inte sagt att jag inte ansträngt mig i de jobb jag haft, men att jag överhuvudtaget fått en chans att anstränga sig handlar inte om min egen inneboende awesomehet.

Det att jag nu sitter i en snurrstol på en fartyg på väg mot ett jobb som kulturredaktör på en lokaltidning hade inte hänt om inte jag haft möjlighet att skaffa mig journalistisk erfarenhet på en annan fin lokaltidning under många somrar. Och där hade jag knappast hamnat om jag inte hade kunnat uppvisa ännu tidigare journalistisk erfarenhet som jag fick genom att skriva i den ännu lokalare lokaltidingen på min hemort, och som juniorreporter för den stora svenskspråkiga tidningen under gymnasieåren. Och där hade jag knappast fått skriva om inte föräldrar och lärare uppmuntrat mig. Överhuvudtaget att någon föreslog det, att någon visade på möjligheten, var helt avgörande. Jag hade inte kunnat veta att det är okej att ta för sig av världen om inte någon först gett mig skeden att äta med.

När det talas om hur Finland är ett land där alla har lika möjligheter att bli det en vill känner jag mig alltid något uppgiven. Jag själv är ett exempel på att det inte stämmer. Jag känner så många kloka och talangfulla personer som inte fått samma möjligheter att ta plats på arbetsmarknaden som jag, och det är inte rättvist. Det behöver aldrig vara för sent, det är sant, men vi måste bli bättre på att skapa samhällstrukturer där inte bara de som kommer från ett bildningsivrande hem ska ha möjlighet att i tid få in en fot i den bransch en vill jobba i, så en inte sedan behöver sitta kallsvettig och arbetserfarenhetslös när slutet på studietiden närmar sig. "Bildning" ska här förstås väldigt brett, och inte enbart akademiskt - jag syftar också på att de som kommer från hem där föräldrarna uppmuntrat till praktiskt arbete har en fördel när det gäller att få in foten i sådana branscher. Men vad händer om en inte trivs i/passar för den bransch en uppmuntrats till? Eller om en inte uppmuntrats till något alls?

Vi kan inte kalla Finland för ett klasslöst samhälle så länge ens utgångsläge tillåts styra i så här hög grad. Jag är tacksam över att ha möjlighet att få arbeta med något som intresserar (och skrämmer) mig, men samtidigt skamsen eftersom jag vet att den möjligheten inte är alla förunnad. 

Jag vill att vi ska ändra på det här, okej? Tips på hur mottages med tacksamhet. Rösta vänsterut är en bra början.

Publicerad 13.05.2014 kl. 21:33

om utmaningar

Jag vet inte om det är ett tecken på styrka eller dumhet att diskussioner mellan mig och min partner som handlar om att en av oss måste fatta ett beslut alltid kretsar kring att beslutet inte får fattas av rädsla. Alltså, av två alternativ är det viktigast att välja det som inte "bara" är bekvämast.

Delvis är det väldigt klokt, och beror på att vi båda vet att vi har en tendens att bli små och gömma oss för utmaningar om vi inte pushar oss lite. Och vågar en möta sina rädslor känns det mycket bättre sedan. Efter att en ringt det där telefonsamtalet. Efter att en utfört det där jobbet.

Men nu sitter vi där, fredag morgon, med varsin telefon mot örat 400 kilometer från varandra. Och vi är båda så förbannat slut. Sömnbrist är en faktor, men den här vårens arbetstakt en helt annan. Ändå hör jag mig själv säga att jag tycker det viktigaste med valet han står inför (som gäller huruvida helgens arbete ska struktureras enligt att största möjliga människor inte blir besvikna, eller enligt hur det är bekvämast för honom), är att han inte ger efter för rädslan för det obekväma.

VAD tror jag att den uppmaningen ska tjäna till? Handlar det om dygden i att forma sig själv till en friare och godare människa? Eller handlar det bara once again om en desperat vilja att leva upp till duktighetskraven?

Att tänka att det är jag som måste tänja mig för omgivningens krav är farligt att flera orsaker. Det gör att jag fokuserar all energi på att hålla mig själv flytande innanför det galna systemet som är dagens kapitalistiska och tävlingsinriktade värld istället för att försöka ändra systemet. I det fallet finns det inget självuppoffrande i att anta utmaningar och tänja sina gränser. Det är snarare självcentrerat och egoistiskt.

Det att en har en livssituation där en kan välja att utmana sig själv är ett privilegium. Det får inte göra en blind för vad som är förnuftigt. Eller nej, förnuftigt är fel ord, empatisk är bättre. Så länge en minns att empati bör riktas också mot en själv.

Sedan finns det tusen andra områden då jag tycker vi alla borde rycka upp oss ur bekväligheten och utmana av bara tusan (sluta shoppa från lågpriskedjor, sluta konsumera oetisk elektronik, sluta flyga...), men det får vi tala om en annan dag. Där handlar det i och för sig om att utmana om system, snarare än att utmana oss själva.

Publicerad 09.05.2014 kl. 10:20

vad jag kommer att sakna:

Att bo i ett kollektiv där nyaste avsnittet av Full Patte spelas simultant i alla rum.

Full patte - Avsnitt 3 | SVT Play
Del 3 av 8. Vad tänker alla i Sverige på men inte vågar säga? Varför får man inte vara naken på offentliga platser? Är det för att det är så kallt i Sverige? Hur kommer det att gå för Biancas företag? Rasism är det en konstform, som typ Kubism? Frågorna är många, svaren kommer kanske här!Systrarna Bianca & Tiffa har problem med mycket: pengar, hyra, Systemets öppettider, Sverige, Gud, att bli vuxna, gamlingar, barn, jobb, arbetslöshet och lite till. För att uttrycka det lite enklare: det enda dom inte har problem med är varandra. Följ systrarna Kronlöfs försök att hitta rätt i Sverige, labyrinten dom bor i.

http://www.svtplay.se/video/1969725/avsnitt-3

Publicerad 09.05.2014 kl. 00:18

varför det suger - och varför jag bloggar igen

Varför det suger just nu:

 

- Har spänninghuvudvärk. Brukar ha det med ojämna mellanrum. Som att en liten gubbe (ja, jag tror det är en gubbe, det tror jag faktiskt. Troligen en som heter typ Herbert) sitter hopkrupen ovanför mitt högra öra och sakta men säkert skruvar in en skruv för hand i min skalle. Not nice.

 

- Jag ska flytta bort från en stad där jag har ett sammanhang. Jag måste packa. Jag måste åka av och an och fjanta runt en massa nu i maj. Det gör att jag längtar efter att flytten ska vara över. Samtidigt vill jag inte längta efter det, för när flytten är över bor jag inte längre här.

 

- Min kropp beter sig som en krackelerande helvetesmaskin. Jag tror det beror på stress. Jag är nästan säker på att det beror på stress. Jag har varit här förut. Jag vet att det inte är mitt fel, men det är så förbannat svårt att inte känna sig misslyckad när en som ex-nästan-utbränd IGEN har fallit till föga för pressen. Prestationspressen. Duktighetspressen. Pressat mig till ryckande nerver, domnade händer, smärtande rygg och huvud.

Men vet ni, jag vägrar sitta här och skuldbelägga mig själv längre. Det är faktiskt inte mitt fel. Det är inte heller alla andra duktiga flickors fel, er som jag ser omkring mig och inspireras av, samtidigt som jag blir avundsjuk, skuldtyngd och får en massa andra negativa känslor. Men nej, det är inte vårt fel. Det är strukturerna som vi inandats med modersmjölken. Tanken om att "jag ska göra mtt bästa - och mitt bästa brukar ju vara ganska så bra. Alltså måste jag nu också göra allting ganska bra". Tanken om att jag vill göra världen bättre, och därför ska jag försöka vara snäll och perfekt.

Men vet ni, snällhet förändrar faktiskt inte på världen. Inte ensamt. Så jag tänkte ta till en annan strategi istället. En skrikigare. Och jag tänkte jag skulle skrika här. På den här gamla bloggen som en gång fanns.

Då jag startade den, mitt första studieår, var väldigt mycket väldigt annorlunda. Jag var väldigt annorlunda. Vet inte ens om jag hade kallat mig feminist då. Jämställdhetskämpe, måhända. Men en förändras. Och kan jag det så kan världen det.
(Men därför tänker jag inte heller ta bort mina gamla emo-inlägg här under. De tjänar också sitt syfte.)

Jag är glad över bloggnamnet jag valde, då för länge sedan. Ordet syster är om möjligt ännu viktigare för mig nu.

Du som läser får se det som ett tilltal, en uppmaning, en inbjudan. 

Publicerad 08.05.2014 kl. 19:35

hej blogg

jag hade nog glömt dig och du hade nog glömt mig. och vi har klarat oss ganska bra i alla fall. det är ju skönt att veta.
Publicerad 08.09.2011 kl. 12:20

maj

träden har börjat knoppas och det måste betyda att det är någon form av vår hageldränkt halare och skumpa till djäknetoner håller med men kylan innanför revbenen är beklagansvärd om vi svävar i vakuum utan botten kan vi inte heller falla om vi däremot bara halkat ut i omloppsbanan lär vi dimpa ner förr eller senare jag önskar jag hade en ballong att hålla i mig i
Publicerad 01.05.2011 kl. 16:43

nu kör vi

han kallar mig indie och grooveshark håller med.
låter lite för coolt för att jag ska pull it off, men fine.
såfort man struntar i att idiotförsöka flyter det.
och det sägs så mycket vackert.

jag får höra att jag verkar så harmonisk.
det får mig att förstå att jag antagligen mådde blä.
men inte för att moralfjäska och vadvardetjagsadea.
tydligen finns det någonsorts outcome av det mesta.

jag borrar ner tårna i tillvaron och känner fotfäste i magen.
det gör det lättare att våga hoppa.

Publicerad 20.03.2011 kl. 22:53

känns som om jag skulle vara här igen

börjar långsamt släppa taget om den tunga sopsäck av skuldtyngda ångestkänslor som jag släpat runt på de senaste månaderna. kan konstatera att det känns ganska skönt. låter fötterna studsa framåt istället för att backa. orkar inte bry mig om tidslinjer utan lever i stunden. och mår faktiskt återigen nästan ganska bra. så bra att jag igen får rysningar av rätt låt i högtalarna och glädjesprak i ögonen när inspirationen kryper i hela kroppen.

jag är typ glad.

orkar inte riktigt studera bara, trots att det också hör till det som inspirerar mig. men nu skulle jag helst bara vara.

Publicerad 04.12.2010 kl. 18:04

ett himmelskt sätt att dö

the smiths kittlar mig innanför revbenen och säger just vad jag vill känna

And if a double-decker bus
Crashes into us
TO DIE BY YOUR SIDE
IS SUCH A HEAVENLY WAY TO DIE
And if a ten-ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well, the pleasure - the privilege is mine


att drömma om att känna det är en sak
att veta att man HAR känt det är en sak
att veta att man skulle kunna känna det just nu omomomomOM inte är en sak

jag vill vara en sprudlande studsboll

jag är ett singlande höstlöv

men i alla fall


there is a light that never goes out
Publicerad 09.10.2010 kl. 11:00

typ gomorgon

Min lägenhet är stökig och dammkornen har orgier under kylskåpet.
Jag har en lång to do list men sitter bara och fånler
Jag ska dansa i tv på fredag och har inte planerat
Mitt relationsliv är en soppa med spik och potatis
Ute blåser och regnar det för fullt.

Hur kan det komma sig att jag mår så otroligt bra?

Är för överraskad av detta faktum för att kunna dikta.
Publicerad 15.09.2010 kl. 11:01

Feminist och skrivare.

Ofta arg, ofta glad.

Gillar dans, gladpunk, filosofi, estradpoesi, skrivhäng och prat.

Senaste kommentarer