Queert värre? Nej bättre!

Inget kan ge livet tillbaka åt de hbtq-personer som dödades i massakern i Orlando. Inget kan försvara eller släta över de övergrepp och hatbrott som sexuella minoriteter utsätts för dagligen världen över. Ändå är det hoppfullt att de senaste veckorna har bjudit på flera lokala ställningstaganden för hbtq-personers trygghet: Åbo Akademi sponsrar Turku Pride och Kimito kommun startar en ungdomsgrupp för sexuella minoriteter och könsminoriteter.

Det här är viktigt, främst för att det innebär stöd åt utsatta personer, men också för att det ger synlighet åt ett underbart sätt att leva: nämligen att vara queer (här använt i ordets bredaste betydelse, helt enkelt icke-straight).

Jag, som själv växte upp i Kimito, trodde att jag lärde känna min första homosexuella vän när jag var 19 och började studera i Åbo. Helt enkelt för att jag bara antog att jag själv och alla jag träffade under uppväxten var heterosexuella. Sedan visade det sig lyckligtvis att jag hade fel, och den upptäckten är bland det bästa som hänt mig.

Innan jag går in på varför vill jag slänga in en brasklapp: jag må vara queer i mina begär, men min könsidentitet överensstämmer med hur folk läser mig, och jag lever i en relation som passerar som heterosexuell i andras ögon. Det ger mig privilegiet att själv välja kampen, istället för att tvingas till den för att överleva. Det är en orättvisa som behöver tydliggöras.

Men nu till det fantastiska.
Sen jag insåg min queerhet har jag bland annat:

1) Blivit en bättre väninna. Tidigare styrdes jag av heteronormens idé om att kvinnor ska se varandra som konkurrenter i kampen om männens gunst, vilket gjorde att samtalen jag förde med kvinnliga vänner till stora delar handlade om att älta och analysera vad en viss kille månne menade när han sade en viss sak. Samtalen med killar handlade däremot om att försöka imponera. När jag började umgås i sammanhang där männens bekräftelse var ointressant blev jag mycket bättre på att prata med både män, kvinnor och transpersoner om saker som på riktigt är viktiga och roliga.

2) Blivit en bättre partner. Eftersom jag inte tog det för givet att leva med en man får våra könsskillnader aldrig motivera vem som oftare ringer föräldrarna, planerar middagen, kör bilen och så vidare. De gånger ojämställdhet ändå uppstår (för det gör det) behöver vi inte acceptera det, utan får helt enkelt ta oss i kragen och reda ut situationen som individer. På så vis löper vi båda mindre risk för att bli bittra.

3) Blivit en mer inkluderande medmänniska. När jag själv tänkte att jag hörde till normen tänkte jag lätt automatiskt att andra människor också gjorde det. Nu inspireras jag av hur många sätt det finns att organisera relationer och familjer på.

4) Blivit en mer nyfiken och skapande människa. Om jag inte visste det här om mig själv, vad annat finns det som jag inte vet? Hur mycket av världen ligger ännu osynlig för de flesta eftersom de stannat kvar innanför heteronormens bojor, och hur mycket vackert finns det då inte att utforska och skriva fram!

Denna lista kunde lätt ha varit längre och mer nyanserad – förstås finns det utmaningar med queerhet också, som med allt. Men eftersom sexuella minoriteter alltför ofta lyfts upp som ett ”problem” som måste lösas – också då det handlar om att trygga våra rättigheter – känns det den här gången viktigare att lyfta fram att det faktiskt är fantastiskt fint att vara queer. Så grattis, du som är det. Och du som inte är det – det är inte för sent!

Kolumnen publicerades i Åbo Underrättelser 18.6 2016.

Publicerad 27.06.2016 kl. 12:01

Vi behöver solidaritet, inte slarv

"Vi tänkte att arvodet skulle vara 200 euro" står det på skärmen, och jag får dra in naglarna för att inte genast knappa i väg ett "jag gör det!" Istället googlar jag frilansjournalistförbundets arvodeskriterier och ger mig in i mitt livs första löneförhandling, med skammen blossande på kinderna.

 

Positionen jag befinner mig i som frilansande kulturjournalist är privilegierad och utsatt samtidigt. Jag har förmånen att få erbjudanden som intresserar mig, men tackar oftast ja i ren panik snarare än med glädje. Orsaken är att arbetena oftast tar mer tid än vad lönen kompenserar för, och att hinna jobba ihop tillräckligt för att klara hyran är därför en ständig kamp mot kalendern.

 

I kolumnen "Duktiga flickor sänk era ambitioner" på Svenska Yles webb (17.4 2016) uttrycker kulturjournalisten Cecilia Floris frustration över att ständigt vara överarbetad. Rädslan för arbetslöshet gör det omöjligt att tacka nej till jobb, samtidigt som det inlärda kravet på att vara duktig gör det omöjligt att göra jobben halvdant. Hennes råd till andra i samma situation är att bara lägga ner hälften så mycket tid på varje uppdrag, och lita på att det är gott nog. En del av mig vill hålla med, en annan blir irriterad. Varför ska en människa göra en massa hafsjobb, istället för att jobben delas upp bland flera som kan göra dem ordentligt?

 

Ur ett nyliberalistiskt perspektiv är frilansare som jobbar mycket och hafsigt rena drömmen. Den som jobbar snabbt kan klara sig på lägre arvoden per text och därmed "producera mer kulturjournalistik" för pengarna. Problemet är bara att kulturjournalistiken blir närmast meningslös så fort den kvantifieras: vem vill läsa en ogenomtänkt essä, en intervju utan bakgrundsinfo eller en recension av en bok recensenten knappt hunnit läsa?

 

Ett annat problem med dagens system är att frilansare uppmanas bli varandras konkurrenter – om inte jag tackar ja till jobbet med den här lönen gör någon annan det istället. Gör jag ett halvdant jobb måste jag fortfarande signera texten med mitt namn, och därmed äventyra mina chanser att få jobb igen. Allt det här går tvärtemot poängen med en levande kulturjournalistik, för det krävs en mångfald av röster med olika perspektiv, inte en effektiv, likriktad kritikmaskin.

 

Så, min uppmaning till alla kulturfrilansare som brinner för sin bransch (vilket de flesta gör, få söker sig hit av andra orsaker) är istället denna: solidarisera er! Vägra gå med på att jobba för skräplöner, speciellt när det gäller dagstidningar eller institutioner. Det känns pinsamt och obekvämt att ställa krav, men tänk på att du inte gör det bara för dig själv, utan för alla aktörer på fältet. Åta er inte fler jobb än ni hinner med, tipsa om smarta kollegor istället. Skapa ett klimat där vi kan värna om vårt hantverk, istället för att massproducera billigt skit.

 

Det är obekvämt, men det är viktigt. Mitt livs första löneförhandling höjde arvodet med 150 procent.

 

Tidigare publicerad i Åbo Underrättelser 23.4 2016.

Publicerad 25.04.2016 kl. 21:09

som i strömsö

 

Ibland lyckas det. Stolarna som köptes på loppis för två år sedan har plöstligt INTE längre mystiska oidentifierbara fläckar på sig. Istället, gardintyg som mommo donerade.

Ylva + Ida + häftstans = Magic (Mike)

 

Publicerad 15.02.2015 kl. 21:58

Sommaren kommer, de tar våra kroppar

Jag skrev en gång för nästan ett år sen (alltså ungefär när jag senast uppdaterade bloggen, hah), om mina obehagskänslor för arbetsmarknaden. För att den blottar alla klasskillnader och orättvisor som samhället i dag maskerar som en jämlik utgångspunkt där vem som helst kan använda sitt kreativa cv-skrivande för att ta sig dit de vill.

Nu är det sommarjobbsansökningstider - eller har varit en bra stund, nu är det kanske redan för sent - och min frustration över situationen har inte minskat.

Jag hatar att söka jobb. Jag känner mig förminskad, utelämnad, falsk och självgod på en och samma gång. Jag hatar att ett jobb som går till mig samtidigt betyder att någon annan blir utan. Någon som inte förtjänar jobbet mindre än jag, utan som bara haft lite mer otur i omständighetslotteriet.

Jag hatar att det känns som om det inte är okej att låta bli att söka sommarjobb om en inte är a) utbränd b) utmattad c) deprimerad d) ska sommarstudera e) är jätterik.

Jag hatar att det finns de som är så jätterika att de kan slippa tänka på sånt här.

Jag hatar att jag och alltför många andra på riktigt har internaliserat tanken på att lönearbete är lika med människovärde. Att vi inte istället kräver ett samhälle där hela cirkusen med cv-tävlingar och personlighetsrankning skippas och vi istället fördelar arbete jämt mellan alla, så allt som måste göras blir gjort och vi sedan kan använda resten av tiden åt sandslott och väggklättring.

Jag hatar att jag är med och upprätthåller den här cirkusen. Jag hatar när vi låtsas som om världen är rättvis när det inte stämmer.

Publicerad 11.02.2015 kl. 21:27

liten insikt

Har haft en liten insikt: oftast när jag sitter och känner skam, tillkortakommanden och frustration över något är den bästa frågan att ställa om det här bara är ett kapitalistiskt låtsasproblem. Det vill säga något som jag luras tro att är ett problem för att det ska distrahera mig från viktigare saker. Som att jag tillbringade dagar med att skämmas över min kropp efter att jag gjorde misstaget att väga mig här om dagen. Nu har jag emellertid kommit fram till denna eminenta socialistiska slutsats:

Jag har inte kropp för att jag ska kontrollera den och forma den efter världens ideal och normer, jag har en kropp för att jag ska kunna finnas i världen tillsammans med andra och göra den till en trevligare plats att finnas på för alla.

Det är inte världen som ska förbättra min kropp, det är min kropp som ska förbättra världen.

Glad onsdag!

Publicerad 24.09.2014 kl. 13:05

Vad jag blir trött på

Att det anses rationellt och vettigt att förstöra livsmedel i kapitalismens namn medan den som förespråkar ett alternativt sätt att sköta världen viftas bort som en naiv drömmare.

Ett slående bevis på hur godtyckligt rationalism-begreppet är. Och ändå ges det så ofantligt mycket makt.

Publicerad 20.08.2014 kl. 19:47

Goda människor

I ett hörspel av Tove Jansson, som jag älskade att lyssna på i bilen som barn, finns en scen där muminfamiljen av misstag fått tag på en massa guld. Eftersom de inte vet vad de ska göra med det skänker de guldet som presenter till alla i dalen, och förväntar sig att bli älskade. Istället möts det av djup sarkasm nästa gång som de knackar på filifjonkans dörr.

”Åh, mina välgörare, stig in, stig in. Jag är förstås SÅ tacksam.”

Sedan dess har ordet ”välgörare” aldrig riktigt slutat skära i mina öron.

Även om jag inte kan sluta tro på att en måste försöka göra gott.

 

Under mina lässtunder i sommar har jag bekantat mig med David, huvudpersonen i Nick Hornbys ”En god människa”. Han är surpuppan som genomgår ett spirituellt uppvaknande och ger bort sina barns leksaker, gör ett soppkök av söndagsmiddagen och låter en hemlös ungdom flytta in. Allt för att göra gott. För att göra världen bättre.

Föga förväntat går det illa. Inte med världen, den blir faktiskt lite bättre på sina håll, men hans familj lider eftersom hans gränslösa välvilja mot alla andra kör över deras trygghet och bekvämlighet.

Bokens slutsats, som jag läser den, blir att vi måste prioritera våra närstående högre än alla främlingar vi vill hjälpa. Vi får inte bli blinda för hur vi behandlar dem som älskar oss mest.

Jag förstår tanken på sätt och vis, men det farliga är att den lätt kan användas som samvetsdövande medel, och lägga sig i vägen för att vi ska åstadkomma något alls.

 

Som i en ledare i Svenska Dagbladet (9.8.2014), där Alice Teodorescu skriver apropå debatten kring invandring att det jämlika välfärdssamhälle som Sverige (jämfört med många andra länder i världen) utgör kommer till priset av att invandringen är begränsad. Trots att Teodorescu själv säger sig vara för fri invandring varnar hon för att ett öppnare samhälle samtidigt skulle leda till att skyddsmaskorna i det svenska välfärdsnätet glesnar, och var och en blir sin egen lyckas smed.

Även om hon på sätt och vis har en poäng finns det något konstigt i det här uttalandet. Jag tycker det är att göra våld på ordet ”jämlik” när det används för att beskriva ett samhälle som existerar endast tack vare att andra människor stängs ute från det.

 

Vem är en välgörare? Den som uppifrån en högre position vill dela med sig av sina godbitar till mindre bemedlade, utan att för den skull se dem som likar, utan tvärtom som lägre stående som behöver räddas.

Vem gör gott? Den som, i likhet med vad jag tänker att Hornbys bok kan säga, ser till att värna om sina närstående, utan att för den skull isolera sig i ett tryggt fort. Istället måste vi ideligen utmana vår egen bekvämlighet, och ständigt inkludera fler och fler människor i det som vi uppfattar som vårt ”vi”. Jag tror nämligen inte att det finns något som en enskilt god människa, godheten finns bara i det samhälle vi kan skapa tillsammans.

 

Vi får inte för en sekund tro att vi har ensamrätt till vårt ”jämlika” samhälle bara för att vi råkar vara födda i det här landet. Vi har inte gjort ett dugg för att förtjäna det.

Det vi förtjänar är rätten att fortsätta kämpa tillsammans.

 

(Publicerad i Åbo Underrättelser lördagen den 16 juli 2014)

Publicerad 19.08.2014 kl. 22:19

"Vartenda knytt har rätt att vara ilsket" - Tal till Tove Jansson

”Hemulen blev röd i ansiktet. Man skämtar inte med vetenskapen, sa han. Adjö.”
Det har vetenskapats en hel del om Tove Janssons tavlor och böcker. Det har sprungits i hennes fotspår, det har sammanställts utvecklingslinjer, dragits paralleller och analyserats.
Att tala om Tove är att förhålla sig till en enorm bank av redan sagt och redan skrivet.

Och ändå kan jag inte säga ett ord om henne utan att samtidigt känna att jag talar om mig själv. Så intimt har hennes livsgärning influerat mitt liv. Från smeknamnet ”skrutt”, som min pappa kallat mig sedan jag föddes, till mina framtidsdrömmar som innehåller såväl ateljéer som ensliga kobbar.

Jag tänker bryta mot hemulens ord. Jag tänker skämta med vetenskapen och låta bli att teckna en analytisk biografi.
Istället tänker jag utnyttja dagen innan Tove Janssons hundraårsdag till att hålla ett tal.
Från ett skrutt till ett annat.

Kära Tove.

Ärligt talat hatar jag att du är så aktuell just nu. 100 år efter din födelse skyms Europa av liknande skuggor som dem som fick dig att skapa mumintrollen från första början.
Jag önskar jag kunde ägna det här talet enbart åt nostalgiska betraktelser.

Jag skulle vilja titta på tecknade muminserier på tv i pyjamas före frukost. Sitta i bilen med min familj och prata i kör med replikerna som Birgitta Ulfsson, Lasse Pöysty och de andra skådespelarna på hörspelskasetten säger. Sjunga med i klippdassens sång (”Vad konstiga somliga är...”), och Psykofnattvisan full av freudianska termer som jag inte fattar ett ord av.
Lyssna medan pappa läser tecknade muminserier högt för oss. Skratta ihjäl mig åt ”Sniffs badort” och ”Snorkfröken i rokoko”.
Läsa min lillebrors mumin-fanfiction som sprang fram efter att han läst ”Trollkarlens hatt” fler gånger än den totala mängden böcker han läst i sitt liv (han kom sedermera igenom studentskrivningen i franska tack vare att han läst ”Trollkarlens hatt” på franska och lärt sig en lång och svår mening utantill).

Men om jag bara grottar ner mig i barndomsmys gömmer jag mycket av det mest angelägna i ditt konstnärsskap.
Att det är en motståndsrörelse. Mot krig, mot fascism, mot patriarkatet. Och att det blev så för att det måste. För att världen stod i lågor när du var lika gammal som jag.

Du genomskådade kriget redan som 27-åring. I ett brev år 1941 skriver du: ”Hela männens lojalt sammanhållna och skyddande piedestal av privilegier, deras svagheter, oantastliga och säkrade av slagord, hela inkonsekvensen och hela den charmfulla hänsynslösheten i deras skrå av pojkar som gör sig gällande utan ett skrå av nyanser och slår på stortrumma från morgon till kväll. [...] Männens krig!”
Jag bläddrar genom nyhetssajter på nätet år 2014 och fortfarande är det män som slår på stortrumma världen över. Antingen ekonomiskt, politiskt, eller med bomber som trumpinnar.

Jag tittar på muminpappan i sin höga hatt.
En karikatyr över en patriarkal familjefar på sätt och vis, men också mycket mer än så. En barnslig, självisk, äventyrslysten, älskande och beskyddande stornäst liten figur som personifierar problemet och lösningen till många av världens tragedier: mansrollen och de egenskaper som förknippas med den.
Våld och styrka värderas högre än omtanke. Det syns i löner, på tidningssidor och i hur samhället är strukturerat.
Som motpart har vi muminmammor med de egenskaper du benämner kvinnliga. Som tröstar, beundrar, underkastar, ger upp sig själv. Som är snälla och vårdande medan hemskheterna pågår, i hopp om att de ska blåsa förbi. Det är bara att de inte gör det.

För dig tog sig kriget uttryck i beslutet att inte föda barn, inte ”skänka fosterlandet kanonföda”. Du ville inte heller gifta dig, eftersom du insåg att det antingen skulle göra dig till en dålig målare eller till en dålig fru.
”Kan vi inte bara få vara tillsammans utan att göra anspråk på varandras arbeten, liv och idéer, fortsätta vara fria människor utan att någon av oss behöver underkasta sig?”, skrev du. Själv sitter jag med en förlovningsring på fingret men håller ändå med dig om att traditionella könsroller ligger bakom mer av världens elände än vi vill tro.

Det behöver inte uttalat vara så att den ena krigar och den andra tröstar just i parförhållanden, men ser vi till världen i stort har vi ett system där de som kan ägna dagarna åt att kriga - eller administrera krigen - har möjligheten till det eftersom andra samhällsklasser gör vårdandet, tröstandet, matproduktionen och klädsömnaden för dem.
I din relationsvision finns ett frö till en värld där människor tar hand om varandra utan för den skull offras. Ditt konstnärsskap rymmer allehanda mer och mindre omaka familjekonstellationer som på något sätt ändå kommer överens.
Inte helt och hållet, du målar inga utopier, men där finns ändå ett frö till en dröm om hurudan världen skulle kunna vara.

Att du överhuvudtaget kom till att skapa den kulturskatt som ger hela Svenskfinland en identitetskänsla är beroende av att du gjorde den här insikten.

Att du tog dig rätten och platsen att inte bara vårda utan också skapa, något som inte alls sågs på med blida ögon under din livstid.
Det samma gäller ditt val av en kvinnlig livskamrat, något som lyfts fram som en pikant detalj idag, men som de facto fortfarande var en olaglig handling när det skedde.

Vi glömmer så lätt, vi moderna människor. Fnattar runt som råddjur utan längre perspektiv än vår egen knappsamling. Vi njuter av trösten och myset som din muminvärld skänker, men glömmer att se oss omkring och fråga varför vi nöjer oss med blotta drömmar. Nu menar jag inte att vi istället borde vara slagna av panik. Själv hämtar jag ofta styrka i muminmammans ord ”Något fruktansvärt kommer att hända, och just därför är jag alldeles lugn”, och i berättelsen om filifjonkan som ägnar sitt liv åt att vara livrädd för katastrofer och blir lugn först när den inträffat. Jag menar inte heller att vi ska känna ett uppfordrande världsförbättrartvång: ”Pliktkänslor är bara hämningar”, som muminpappan säger, men det finns något däremellan.

Dina texter läses ofta som att de idealiserar eskapism och obryddhet - som i visan om mumintrollet där han väljer att ligga i gräset istället för att fundera – men i min läsning är lugnet i sig en motståndshandling. Ett motstånd mot att verka i världen på våldets och patriarkatets premisser.Ditt exlibris var ”Arbeta och älska”. Det skriker inte direkt oengagerad. Tvärtom säger du att ”Vartenda knytt har rätt att vara ilsket”. Och det måste vi nog vara, för att få något till stånd.

Jag hade tänkt att det här talet skulle innehålla berättelser om hur jag tapetserar köksskåpen i min första studentlägenhet med muminbilder och stjäl en muminplansch från universitetets kursbibliotek. Om att stå på klipporna vid sommarstället på Kumlinge medan vågorna och regnet piskar, och med hela kroppen känna samhörighet med muminpappans stormfascination. Om all styrka jag fått av att läsa om ditt liv, hur det hjälpt mig att börja förstå mitt eget. Men nu blev det så här. Och det är lika mycket en del av dig och mig som av alla oss som önskar oss en fredligare värld.
Teaterråttan Emma sjunger: ”Jag vet att ni är rädda och jag vet att ni är små, men ni ska äntligen se det som det är: det blir aldrig värre än så här.”
Dags att vägra våldet. Det vore en värdig födelsedagspresent till dig Tove.

Publicerad i Nya Åland den 8 augusti 2014.

 

Publicerad 11.08.2014 kl. 12:04

Vad jag inte är

Du antar troligen att jag är straight.

Du har goda grunder.

Du ser ringen på mitt finger, ser ringen på handen som jag håller i när jag går längs gatan, och gör tolkningen: Hon och han. Ihop.

Jag opponerar mig inte.

Ser du ännu längre, bakåt i tiden, blir dina argument för min straighthet bara starkare. Du ser raden av partners, den är inte lång. Jag är en seg och monogam jävel.

Om du granskar dessa kärlekar anatomiskt blir det snabbt tydligt att de kan klumpas ihop under en rubrik: Män.

Inte ens om du lyckas backa ännu mer, och lyssna på mig som ung tonåring, prata i telefon med min vän, behöver bilden rubbas. Vi pratar om pojkar. Pojkar som vi är kära i. Eller är vi?

Det är nu vi börjar komma in på områden som du faktiskt inte kan se.

Du kan inte se samma tonårsflicka ligga vaken om nätterna och fundera över vem det är okej att tycka om. Över att tydligt känna attraktionen för flickor, år ut och år in, men också känna rädslan för stigma. Därför tacksamt klamra sig fast vid de attraktionskänslor till pojkar som ”lyckligtvis” också finns där. Fatta ett mycket tydligt beslut väldigt ung: Jag ska vara straight.

Det var ingen som personligen tvingade mig. Det var ett resultat av effektiv heteronormativitet i min omgivning. Och med tiden tänkte jag mindre på det, jag var ihop med en man som jag gillade. Allt kändes bra.

Paradoxalt nog är det nu, när jag är förlovad och ämnar tillbringa resten av mitt liv med en man, som de här känslorna börjat skava värre och värre. Om det går som jag hoppas och relationen håller kommer jag att leva och dö med straight-masken stadigt fastklistrad över ansiktet.

Är det ett problem? Ja.

För jag är inte straight.

Jag blir attraherad av kvinnor och andra icke-män i precis samma utsträckning som tidigare. Jag är fortfarande en monogam jävel och jag älskar min man, men det smärtar mig ofantligt att vårt liv får en massa privilegier som vi inte har förtjänat.

Det smärtar mig när folk talar till mig om hbtq-personer som ”de andra”. När folk har svårt att förstå varför vi väljer att vänta med att gifta oss tills den könsneutrala äktenskapslagen trätt i kraft. När folk är okej med att vi kysser varandra offentligt, medan andra par får utstå blickar och våld.

Det smärtar mig att upprätthålla heteronormen som gör så mycket skada.

Jag tror inte jag är ensam. Vi är många som älskar människor av motsatt kön utan att för den skull vara straighta. Som inte är antingen eller utan finns där på skalan.

Mitt liv har blivit mycket bättre sedan jag erkände det här för mig själv. Jag insåg hur starkt mina undertryckta känslor tidigare hämmat mig också på vänskapsplanet. Hur mycket mitt liv har begränsats av att jag en gång i tiden kände mig tvingad att välja. Hur mycket heteronormen skadat också mig.

Det får vara slut nu, tycker jag. Vi måste ut ur illusionen.

Första steget är att sluta anta att vi vet ”vad” alla är. Andra steget är att sluta behöva veta, och istället värna om att folk behandlar varandra med respekt i alla situationer.

Det önskar jag mig, så här på Ålands första pride. Vi ses i paraden!

(Publicerad i Nya Åland 18.7.2014)

Bilden är ritad av den fantastiska Ida.

Publicerad 21.07.2014 kl. 14:06

"faith answered: no one's there"

Fortsätter detta något skamlösa linkandet med att säga att ni gärna får kolla in nyaste Kontur om tro och tvivel. Jag medverkar med en krönika om ett tema jag tänker väldigt mycket på, nämligen feminism och kristen tro. Kopsar in texten här med, för den som inte orkar klicka.
 

 

”Faith answered: No one’s there.”

Jag köpte ett paket Yogi Tea på rea. För varje tepåse jag öppnade blev jag mer och mer övertygad om att orsaken till det billiga priset var att munken, eller yogin, eller mindfulness-coachen, eller vem som än hittar på de där små visdomsorden på etiketterna hade haft en dålig vecka när just det här tepaketet tillverkades.

”Have inner peace”. ”See other people”.

Inte en tillstymmelse till ansträngning och poesi.

En morgon möttes mina trötta ögon av orden ”Faith answered: No one’s there.”

Det gjorde mig road, men också lite provocerad.

Inte nog med att det lät som ett halvt knack-knack-skämt, det var dessutom en oväntat skarp positionering för att komma från ett företag vars affärsidé bygger på ett intresse för pseudoasiatisk nyandlighet. Inget fel med nyandlighet i sig, men varför ta avstånd från andra former av andlighet? Det vill säga tro.

I sig är det inget exceptionellt, om det är något det är okej att hacka mer på i de mest frisinnade kretsar så är det tro. Feminister, antirasister, humanister, socialister, miljökämpar och aktivister – alla dessa grupper som jag identifierar mig med, eftersom de strävar efter att motarbeta förtryck och exploatering – är ofta förvånansvärt snabba att sätta idiotstämpel på alla som kallar sig troende. Framför allt kristna.

På många sätt kan jag förstå det. Kyrkan har gjort sig skyldig till ofantligt mycket patriarkalt våld genom historien. Och jag blir mycket argare när ett samfund som påstår sig värna om de utsatta gör sig skyldiga till övergrepp, än när ett multinationellt företag gör det.

Ändå är det så lätt att glömma att maktmissbruket som skett och sker inom kyrkan faktiskt sker inom de andra rörelserna också. Feminismen har gjort sig skyldig till rasism och klassförakt. Socialismen till kvinnoförakt och korruption. Bara för att nämna några.

Att folk (ofta män) har utnyttjat kyrkan för att utöva makt är inte konstigare än att folk har utnyttjat ekonomin, vetenskapen och kulturen för att utöva makt. Det finns många problem inom både ekonomin, vetenskapen, kulturen och kyrkan, men jag tror inte problemen löses genom avståndstagande, utan genom engagemang.

Nu är det klart att kyrkan skiljer sig lite från de övriga fälten jag nämnde. Den förutsätter någon form av tro, för att en alls ska uppleva det motiverat att engagera sig. Och när det gäller tro är jag väldigt ointresserad av att debattera och omvända. För mig handlar tro väldigt lite om ord. Det handlar väldigt lite om regler, väldigt lite om image.

För mig är tro en kroppslig upplevelse av att a) vara älskad och b) ha ett ansvar att alltid stå den svagares sida.

Att jag valt att tolka den här upplevelsen inom ramen för just kristendomen är ett val jag gjort på basen av uppväxt och magkänsla. Det kunde säkert ha sett annorlunda ut. Men nu är det så här.

Jag känner mig ganska ofta obekväm i kristna sammanhang. Lite för provokativ i vissa, lite för traditionell i andra. Ändå får det mig inte att vilja sticka därifrån, utan snarare att inse att det är bra att jag är där. Inga rörelser mår bra av att vara för homogena. Spiksäkra svar som ”No one’s there” leder ingenstans. Jag citerar hellre Eva-Stina Byggmästar och frågar om där finns någon:

 

Är du där inne?

Jag äger inget annat ljus

att lysa min väg i natten

än det som med liten, öppen

låga brinner i min själ –

Men svara, säg att det är du

som är ljuset inom mig.

Säg att inget är förgäves,

Att allt äger en dold mening –

När du för mig närmare mig själv,

närmare det som är du i mig.

(Näckrosön, 2003)

 

Så här snyggt var den layad på riktigt.

Publicerad 04.07.2014 kl. 16:17

Är äktenskapsnormen någonsin jämlik?

I dag debuterar jag som ledarskribent och funderar vidare kring äktenskapslagen.
Publicerad 30.06.2014 kl. 19:44

om varför jag vill kalla det feminism (inlägg 1/X)

En krönika skriven i eftermiddagströttheten på jobbet i torsdags. Innehåller definitivt ingen entydig förklaring, men i alla fall ett utkast.

 

 

Publicerad 29.06.2014 kl. 17:36

"When gay people get married, they ruin marriage for the rest of us"

Hej alla ni som ska gifta er i sommar! Som planerar dukningar, menyer, håruppsättningar, fotografering. Som har sett fram emot den här dagen länge, en dag som markerar en skillnad.

Ni kanske väljer att gifta er på grund av tradition. På grund av släktens önskningar. På grund av lusten att ordna en riktigt stor fest. På grund av att ni vill befästa ert äktenskap inför Gud. På grund av ekonomiska praktikaliteter. På grund av att äktenskap är metoden vi blivit uppfostrade att hantera Kärlek med.

Det kan vara de här anledningnarna eller tusen andra. Äktenskapet i sig självt är en historisk och begreppslig djungel som jag varken kan eller ska ge mig ut för att reda ut här. Det viktiga är att komma ihåg att det handlar om mer än bara titel. Det handlar inte bara om en ceremoni.

Det som det handlar om, i dag, när internet bubblar av reaktioner på att lagutskottet röstade nej för en jämlik äktenskap i Finland, är att ni som ska gifta er i Finland i sommar befinner er i en position som inte är för alla. Oberoende av vilken grund som ligger bakom ert bröllop har ni haft möjlighet att välja den själv. Ni har haft möjlighet att välja att gifta er.

Jag säger inte att ni ska skämmas över det, lika lite som vi som har ett arbete, eller råd med flygresor, eller hälsan i behåll, ska skämmas över det. Skam är ingen produktiv känsla, den bara paralyserar. Däremot har ni ett ansvar, precis som alla privligierade människor har. Ett ansvar att förstå att den här rätten inte är något att ta för givet. Den är inget ni har förtjänat genom att leva mer rätt än andra. Det är en ren och skär sträcka av tradition och makt som ligger bakom. Vissa av oss har hamnat på den sidan som drar nytta av det här, andra inte. Det är fullständigt godtyckligt.

"When gay people get married, they ruin marriage for the rest of us" utbrister karaktären Marcia Langman i en avsnitt av Parks and Recreation, och den åsikten tycks konstigt många finländare hysa i dag. Men jag kan inte låta bli att undra: vem är "the rest of us"? För vem tappar äktenskapet mening om det inkluderas till att omfatta även samkönade par?

Det är förvisso ett faktum att hela äktenskapsnormen - eller tvåsamhetsnormen - som sådan bär på mycket gammalt groll som borde vädras ut, synas, och reformeras. En stor anledning till hetsen kring dagens debatt är att äktenskapets funktion i samhället är fundamentalt oklar för många. En jämlik äktenskapslag är inte slutdestinationen för ett jämlikt sätt att leva. Men så länge äktenskapet som sådant finns kvar är det befängt att det ska vara förunnat endast vissa av befolkningen.

Så, ni som gläds som brudpar eller bröllopsgäster på något av sommarens många bröllop - gläds för allt i världen. Men höj också rösten för alla syskon som ännu intefår glädjas inom samma ramar. Frågan om en jämlik äktenskapslag är inte bara en fråga för sexuella minoriteter, och tack och lov inte heller bara en fråga för de tio lagutskottsmedlemmar som röstade nej i dag. Det är en fråga för alla samhällsmedborgare och medmänniskor.

Publicerad 25.06.2014 kl. 19:56

på hjul

Skrev en ÅU-kolumn förra veckan. Eftersom den inte går att läsa på nätet, klistrar jag in den här. Den handlar om att åka longboard. Och att leka. Bilden längst ner är tagen av Charlotta Rosenberg.

 

Jag fyllde 25 förra veckan. Min trolovade gav mig en longboard.

Det var ingen större överraskning, jag hade önskat mig det. En tidig ålderskris, kan en tänka. Vid 50 blir det en motorcykel.

Nu tillbringar jag kvällarna, efter att i åtta timmar ha iklätt mig rollen som vuxen yrkesutövare, med att kaska av och an på den tommaste och plattaste gatan jag lyckats hitta i Mariehamn. Turkos hjälm på huvudet, stor tröja, lösa byxor och handledsskydd som väcker associationer till mycket högre hastigheter än de jag stapplar fram i.

 

Precis i linje med ålderskristeorin känner jag mig rätt löjlig. För att se bra ut på en longboard krävs färre skydd, bättre sittande kläder, mindre snubbel. Tänk om någon jag möter i jobbet ser mig nu? Hur ska jag kunna bevara min värdighet som journalist om jag rumlar runt som en tioåring i gatubilden?

Vem som helst kan ju se att jag inte är bra på det här. Jag bara leker.

 

Pinsamheten utkristalliserar sig i två tankar: 1) Jag är inte så bra på att åka longboard. 2) Det finns inget yttre mål med den här aktiviteten. Jag longboardar inte för att ta mig någonstans. Jag longboardar inte för att tjäna pengar på det. Jag longboardar inte för att göra det till en cool detalj i min personlighet (jag trodde jag gjorde det, men efter att ha känt mig fruktansvärt ocool under mina åk har jag förkastat det motivet).

 

Sanningen att säga longboardar jag främst för att det inte finns någon större poäng med att longboarda. Det är att sparka sig runt på en bräda med fyra hjul. Det går inte att ta sig fram lika snabbt som med en cykel. Det går inte att göra häftiga trick som med en skejtboard.

Longboarding – som jag praktiserar det – går helt enkelt inte att beskriva utgående från en nyttighetsprincip. Det fyller en funktion enbart i sig själv, i att det är roligt att utmana mod och balanssinne. Jag känner mig glad, men inte duktig, när jag gör det. Och jag märker hur ovan jag är vid det.

 

Inte nog med att skol- och arbetslivet blir alltmer specialiserat – jag märker samma trend också bland hobbyn. Åldern då det var okej att rita, dansa och sjunga bara för att det var skoj har för länge sedan skuffats undan av en tid då jag delar upp mig själv och mina vänner i fack: hen är den som sjunger i kör, hen är den som målar, hen är den som spelar handboll.

Själv brukar jag vara den som skriver, det känner jag mig tillräckligt trygg i för att rättfärdiga inför mig själv. Jag vågar säga att jag leker när jag skriver, men paradoxalt nog just för att det inte bara är en lek. Det är samtidigt ett uttryck, ett förmedlande.

 

Longboarding, å andra sidan, säger ingenting. Är det då något att uppmuntra? Finns det inte tillräckligt med tomhet och meningslöshet i världen ändå? Grejen är bara den att onyttighet och meningslöshet inte är samma sak. Vi har bara blivit hjärntvättade av ett samhälle som likställer lönearbete med människovärde.

 

Longboarding må vara en lek utan nytta. Men just i det öppnar sig ett nu, en närvaro som är omöjlig att uppnå när en egentligen strävar efter något annat.

 

På brädan är jag inte på väg någonstans. Utom över nästa spricka i asfalten.

 

Publicerad 23.06.2014 kl. 21:26

åland levererar

Jag jobbar forftarande för långa dagar. Men ibland känns det värt det! Om det är något den här veckan har imponerat med så är det bredden av feministiska konstprojekt som görs på Åland just nu:

Queeroperan Magnus-Maria, som görs av ett till 99% kvinnligt produktionsteam, arbetar med feministiska metoder och regisseras av Suzanne Osten. Och dessutom handlar om en icke-straight icke-cis-person (vad hen exakt var är svårt att säga 400 år senare). Sjukt coolt!

Konstutställningen Puss & Dra åt helvete i Eckerö som har ett tydligt genusperspektiv. Dessutom konsumtionskritik och postkoloniala teman. Och BRA konst.

Det ska dras i gång Popkollo-verksamhet för tjejer här!

Om en och en halv vecka ordnas en konsert på Bio Savoy som uttryckligen behandlar jämställdhet och antirasism. Vad annat kan jag säga? Bra stuff helt enkelt!

Dessutom Åland Pride som ordnas i juli! Spännande grejer!

Som ni märker är jag inte den mest kritiska och välformulerade i detta inlägg. Jag tar mig rätten att vara glad i stället.

Det är mulet, blåsigt och 8 grader varmr. Och snart anländer midsommargäster, hurra!

Publicerad 20.06.2014 kl. 11:03

Feminist och skrivare.

Ofta arg, ofta glad.

Gillar dans, gladpunk, filosofi, estradpoesi, skrivhäng och prat.

Senaste kommentarer